2015-04-29

Så var det det här med vrilar eller knosor till knivskaft och slöjdmaterial...

Ni när jag har börjat slöjda och göra knivar igen så märker jag att jag på nytt har drabbats av vrilsjukan. D.v.s att när man är ute i naturen så förbyts det allmänna naturintresset och allmänna observationer till att i stället koncentreras på träd och deras utväxter. När man går på en plats där man tidigare strövat så upptäcker man numera minsta lilla vril och utväxt man passerar, något man tidigare totalt ignorerat.

Dessutom börjar man tänka i banor som vem är markägare här, ska jag försöka ta reda på det och komma med en förfrågan o.s.v. Man blir lite som en insnöad kryssningsmissil, med den stora skillnaden att man sällan kommer till skott (med undantag för skott från mobilkameran). Man lägger dock in platsen där vrilen finns i det särskilda utrymme i hjärnan för "värdelöst vetande", om man någon gång skall göra slag i saken och agera i stället för att flanera.

Jättelik askvril som går runt hela stammen, se även följande bild.

Jättelik askvril som går runt hela stammen, se även ovanstående bild.

Björkvrilar på gång.

Lite större björkvril, finns en något mindre på baksidan.

Hasselvril, den första jag sett på en hassel.

Ekvril, behöver växa till sig.

Inga kommentarer:

kommentera gärna